Ministry of Truth

Låneinstitutet Bradford & Bingley har nationaliserats idag, till en sannolik kostnad av £150 miljarder för skattebetalarna. Därmed är brittiska skattebetalare mer under isen vad gäller kreditkrisen än vad deras amerikanska motsvarigheter är, både i reella termer och i per capita termer.

Det sorgligaste är att det tycks vara till ingen nytta eller förmån, ett rent panikdrag av Labour-regeringen: Spanska Santander har nämligen tagit över insättningsverksamheten från B&B, och därmed sitter alla med insatta pengar säkert. Med andra ord kan man säga att regeringen förstatligat en hög med dåliga lån utan att rädda någon överhuvudtaget som förtjänar att räddas (insättare).

Motiveringen är sannolikt att lugna marknaderna, att undvika panikuttag från andra banker osv, men allt som hade behövts för det senare är att understryka att de med insatta pengar redan var skyddade i och med Santanders övertagande. Och vad gäller panik och frysta kreditmarknader är det lite sent nu, det loppet är redan kört.

I ren panik har regeringen låtit brittiska skattebetalare garantera dåliga lån som getts ut av organisationer som borde vetat bättre. Privata vinster har säkrats med skattepengar. Inga privatpersoner har överhuvudtaget räddats. Det måste vara den sämsta valuta skattebetalare någonsin fått för sina surt förvärvade skattepengar.

Allt man hade behövt göra från regeringens sida var att säkerställa insättningar (vilket redan var gjort), sedan sagt “tough luck” till de övriga institut B&B var skyldiga pengar, innan man höll en liten garageutförsäljning av kvarvarande tillgångar.

En impopulär regering mitt i en krissituation är katastrof – det är upplagt för panikdrag som detta och andra populistiska tilltag.