Ministry of Truth

Har läst mängder med rapportering kring FRA debatten igår. Det tycks som om det bara finns en enda borgerlig riksdagsledamot med kompromisslös ryggrad om rapporterna stämmer: Moderaten Karl Sigfrid.

Vad gäller övriga, ja, de yrkade kanske till återremittering, men det var knappast heller några starka principiella avståndstaganden från att ge staten denna typ av omfattande (och totalitär) makt. De befann sig måhända under hård psykologisk press för att böja sig för sina respektive partiers vilja, men, om man har en verklig övertygelse, ska det verkligen vara så svårt att stå för den?

Vad är en politisk karriär värd, förutom riksdagslönen och riksdagspensionen, om den inte används till något annat än att springa de stora pojkarnas ärenden? Svaret är: inte så mycket, förutom just riksdagslönen och riksdagspensionen, vilken tycks ha fått prioritet över eventuella principiella ställningstaganden.

Allt som hade krävts hade varit att slå lock för öronen och säga: “Det är mitt beslut att säga nej, inget ni säger eller gör kan få mig att inte komma och rösta nej imorgon. Jag kommer aldrig att rösta för denna lag, eller någon annan lag av liknande slag”. Punkt och slut.

Ingen gjorde det lilla, väldigt enkla. Det går faktiskt att bortse, stänga ute och ignorera psykologisk press från en grupp, om man bara är fast i sin övertygelse och säker på sig själv och sin egen förmåga att tänka.
Ingen mängd av frihetliga citat eller soundbites kommer ens i närheten av att tala så högt som ett väldigt enkelt, otveksamt och tydligt “Nej, nej, och åter nej!”.