Ministry of Truth

Socialdemokraterna har lysande förslag för bostadspolitiken:

“Det ska vara lättare att låna till bostadsköpet. Det finns inget konkret förslag här ännu, men Carina Moberg vill gå längre än regeringens kreditgarantier, som bara ger en garanti för att räntan upp till 100 000 kronor blir betald.

– Man inför en möjlighet där egentligen individen får stå för hela risken själv, genom att man faktiskt får betala en högre ränta på de lån som man då får garantier för att kunna ta. Det här tror vi att man kan vidareutveckla, säger Carina Moberg.”

Man kan undra om frågeställningen var: “Hur kan vi reproducera och förvärra den nuvarande globala finanskrisen på hemmaplan?”..

Ibland överträffar politiker sig själva i ren dumhet, har kvinnan bott i en garderob det senaste året? Det hon i vaga ordalag föreslår är precis det som orsakat de problem vi ser idag.

(Via Johan Ingerö)

..mitt inlägg för vad jag tippar bli årets sommarplåga.

Raden “I love that overload, she dey make me catch cold O” kanske ska förklaras lite utförligare för den som inte är så väl bevandrad i Nigeriansk “pidgin english”: “Overload” är slang för stor rumpa, och den andra delen av meningen är en metafor för “den ger mig rysningar”.
(Och för den som inte redan gissat det, så är låten ett exempel på Nigeriansk hiphop).

Den brittiske Labour parlamentarikern Denis MacShane har skrivit en debatt-artikel med den ögonöppnande titeln “The answer’s obvious: cut taxes and spending”:

Labour should break free from Cameronomics and put itself alongside the citizens of Britain, who are better able to spend their money than Whitehall and town- hall bureaucrats. The early Gordon Brown understood that when he fashioned Labour into a party that pledged not to raise income tax.

I resten av artikeln ondgör sig MacShane över det massiva slöseri som pågår dagligen i den statliga byråkratin. Ögon börjar öppnas.
Nästa brittiska valrörelse kan bli intressant, kan vänster och höger komma att tävla i vem som vill ge de största skattesänkningarna och effektiviseringarna av statsapparaten?

Vänsterdebattörer brukar ofta försöka diskreditera sina politiska motståndare genom att antyda att de talar i “egenintresse”, dvs att de är “rika”, och därför vill ha skattesänkningar. Tyvärr brukar denna vinkling ofta fungera, till den grad att de som pekas ut blir defensiva och känner sig tvungna att antingen påvisa sin icke-rika nuvarande situation, eller åtminstonne peka på en uppväxt utan guldsked.

Köper man denna argumentationslinje är det med andra ord bara de som har det svårt som har en talan och rätt till en åsikt, som om det skulle finnas någon inneboende ädelhet i att vara fattig och ha det kämpigt.
Andra sidan av myntet för detta är rätt påtagligt i vänsterns avsky mot allt och alla som har det materiellt välställt, som om en fet plånbok eller välgång i livet på något sätt skulle vara en avgörande karaktärsbrist.

Om nu tjockleken på någons plånbok är avgörande för en persons karaktär, vad skulle samma logik innebära tillämpad på t ex hudfärg? Just det..
Det torde väl trots allt vara så att en människas karaktär bör vägas mot dennes handlingar, snarare än dennes materiella tillstånd?

Så, hur kommer det sig då att vänstern kommer undan med att skuldbelägga folk som haft framgång i sina liv? Och hur kommer det sig att dessa tar åt sig och känner skuld?

Det finns ingen som helst anledning att vara defensiv, eller att känna någon skuld!

Personligen lever jag idag ett rätt bekvämt liv, jag är inte ekonomiskt oberoende på långa vägar, men jag har det bra i jämförelse med de flesta andra.
Varför skulle jag känna skuld över det?! Varenda öre jag har, har jag arbetat hårt för, jag har inte stulit, lurat eller missledit någon, jag har tackat nej till arbeta och pengar när jag känt att jag möjligtvis kunnat hamna i en situation där jag skulle bli tvungen att kompromissa på mina etiska standarder (t ex intressekonflikter).
Där många av mina vänner hade fullt upp med att leva livets glada dagar, spendera och vara lediga, så sålde jag i princip bort ett par år av mitt liv till karriärutveckling och möjligheten att lära mig så mycket som möjligt för att belönas vid ett senare tillfälle.

Mitt välstånd och min relativa framgång är min eget, en produkt av mitt eget svett och blod. Om någon kommer och påstår att min åsikt är mindre värd pga det, eller att det skulle påvisa någon form av karaktärsbrist så kan de bokstavligen dra åt h**vete!

En åsikt bör värderas efter argumenten som ges för den, snarare än avsändarens socioekonomiska status. Mina personliga övertygelse föregick f ö utvecklingen i mitt privatliv med åtskilliga år, och grundades framförallt i en stark avsky mot hyckleri, översitteri och politisk elitism i den form vi ser i Europa där självutnämnda “företrädare” för olika grupper påstår sig veta bättre hur människor ska leva sina liv än individerna själva.

..det måste vara global uppvärmning.

Jag var igår ute och knallade på Oxford Street, och gick förbi en Playboy butik (som jag antar säljer sexiga underkläder?). Utanför stod en liten grupp kvinnor med plakat och protesterade med slogans som “Playboy är porr!” och “Playboy nedvärderar kvinnor”.

Jag behöver kanske inte nämna att damerna som stod och protesterade mot sexiga underkläder knappast tillhörde det kvinnliga släktets fagraste exemplar?.. Snarare mer som karikatyrer på de näsringsbärande, överviktiga, kortklippta militanta manshatande lesbianer som de sannolikt var.

Det för mig omgående till min frågeställning: hur kommer det sig att kvinnor som kallar sig “feminister” vanligtvis har fullt upp med att hacka på andra kvinnors livsval och/eller den skönhet som Gud givit dem (och en och annan kirurg kanske bättrat på)?
Kan man anta att det ligger en viss grad av avundsjuka bakom, snarare än stringent ideologiskt resonemang?

För trots allt, för dem som är övertygade om att kvinnor i samhället är strukturellt förtryckta, så borde det väl ändå finnas relevantare mål och större landvinningar att sikta in sig på, än att hetsa upp sig för att någon medsyster väljer att accentuera sin välformade bakdel med underbyxor som skär in mellan skinkorna?

Vore dessa “feminister” verkligen så välmenande gentemot sina medsystrar borde de nog rikta sin ilska mot andra ting än andra kvinnor.

..spoof på 80-tals musik och musikvideor från filmen “Song & Lyrics”. Rätt pricksäker, visste man inte ursprunget skulle videon lätt kunna vara från mitten av 80-talet.

Många har säkert sätt videoklippet där Bill O’Reilly flippar ut, till synes utan större anledning. Nu har nya uppgifter framkommit om vad han verkligen såg i telepromptern, och varför han blev förbannad.

Dick Erixon skriver idag om hur papperslösa invandrare underminerar “det demokratiska samhällskontraktet”. Jag kan i det särskilda fallet Erixon beskriver till viss del sympatisera och hålla med om att samma regler bör gälla för alla, men..

Min uppenbara fråga till avstickaren om samhällskontrakt blir omgående: Var är detta samhällskontrakt? Kan någon vissa mig det? Kan någon påvisa att jag skrivit under och samtyckt till detta samhällskontrakt?

Det finns vissa fundamentala förutsättningar för att påstå att ett kontrakt gäller, det första är att samtliga parter känner till kontraktet, samtycker till det och har skrivit under på det. De grundläggande premisserna är knappast uppfyllda för ett “samhällskontrakt”. Vidare bör ett kontrakt gå att läsa, samt fastställa kontraktets villkor. Kan man påstå att ett “samhällskontrakt” inte i efterhand förändrats gentemot vad någon potentiellt samtyckt till?

Pladder om “samhällskontrakt” är inget annat än kvalificerat och högst fantasifullt nonsens, påhittat för att ge en teoretisk grund och rättfärdigande för att kontrollera andra människor mot deras vilja.
Den som vill motbevisa mig får gärna presentera mig med ett samhällskontrakt som jag skrivit under av min egen fria vilja.

Två hjältar och tillika one-hit-wonders från min ungdom gör gemensam comeback.. Vi ska vara glada att vi i alla fall slipper se Tomas Brolin i badbyxor.