Ministry of Truth

Ibland undrar jag om det bara är jag som lider av ett par psykologiska brister, eller om jag delar dem med de flesta män.. Jag vill nämligen uteslutande ha det jag inte kan få, och får jag det till slut så vill jag inte längre ha det. Som regel tappar jag nästan alltid intresset så snart jag fått det jag vill, som en bortskämd liten unge som inte tyckte den glänsande nya leksaken var så rolig längre när han väl lekt med den ett par gånger.

Inte nog med det, jag vill ha min kaka och äta den också: jag vill ha alla fördelar av friheten från bindande band, men samtidigt vill jag även ha fördelarna av det motsatta. Paradoxen i det hela är smärtsamt uppenbar även för en relationsfobiker som mig.

Så frågan är: är jag ensam om dessa små “fuck ups”, eller delar jag dem i större eller mindre grad med de flesta män, eller rent av människor?

Jag vet själv hur jävla skruvade och orealistiska mina “önskemål” är (såvida inte polygami blir lagligt och kvinnor ytterst förstående, två saker man nog kan se sig i stjärnorna efter).. Men samtidigt tycks jag ha ytterst begränsad kontroll över hur mina hjärnspöken ställer till det för mig, gång efter annan.

För att återknyta till en tidigare post: “You can be married and bored, or single and lonely. Ain’t no happiness nowhere.”