Ministry of Truth

..passande nog till tonerna av Billy Joels “We didn’t start the fire”..

Jag är inte särskilt imponerad av alliansens företagarpolitik, de verkar ha gett sig den på att göra situationen än värre i Sverige än sossarna via diverse “specialregler” och “undantag”, något som lyfts fram i DN idag:

Enligt det svenska skattesystemet är det numera bättre att vara född 1983 än 1982. Sedan en tid tillbaka belönas nämligen de förra med väsentligt lägre skatt. Arbetsgivaravgiften för 83:orna är 21,31 procent mot 32,42 procent för 82:orna.

Denna typ av socialt ingenjörskap är rakt av ekonomiskt skadlig, och ett tydligt tecken på att personen som skapat reglerna tror att han är smartare än vad han i själva verket är.

Vilka snedvridningseffekter kan det få att personer födda 31:a December 1982 är dyrare för en företagare än någon som är född 1:a Januari 1983? Man behöver inte vara ett geni för att räkna ut det, och man behöver inte heller vara ett geni för att dra slutsatsen att effekterna är högst orättvisa, oavsett man är liberal, konservativ eller socialist.

Utöver de uppenbara snedvridningseffekterna är det tveksamt om detta överhuvudtaget är en “fördel” för företagare på det sätt politikerna tänkt sig: undantagsfallen i reglerna skapar ytterligare administrationsbörda som är tung. Skulle jag själv få välja mellan marginellt högre skatt eller avsevärt högre åtgång och kostnad av administration skulle jag välja den högre skatten: administrativa kostnader underskattas ofta, och skapar onödig huvudvärk och osäkerhet.

Enkla, generella regler, där det är väldigt enkelt att räkna ut vad som gäller både individuellt och på en grupp av anställda är de bästa. Låga skatter är önskvärda, men inte om det ger mer krångel och potentiell osäkerhet.

Jag satt och kollade lite faktiska röstningssiffror (dvs antalet individuella röster, inte delegater) i primärvalen på CNN politics tidigare, och blev minst sagt förvånad av vissa siffror: i vissa delstater (t ex West Virginia) så fick de två toppkandidaterna i princip alla röster (över 1000), medan McCain fick 12 och Ron Paul fick 0.

Menar de på fullaste allvar att ingen, av över 1000 röstande skulle ha röstat på Ron Paul? Jag är rätt säker att skulle man göra en opinionsundersökning var som helst bland över 1000 personer och Josef Stalin var ett alternativ, så skulle han få minst ett par röster (notera t ex “övriga partier” minus Sverigedemokraterna i svenska opinionsundersökningar). Det är liksom en total statistisk anomali att några kandidater bland tusentals röstande inte ens skulle få en enda röst (herregud, t o m Linda Rosing fick några hundra röster i förra Riksdagsvalet).

Man kan även notera att det väckts frågetecken på flertalet ställen över hur ärligt rösterna räknas samman (Free Talk Live, baserade i New Hampshire, rapporterade t ex om hur Ron Paul fått “0 röster” i vissa lokala valkretsar där ett stort antal boende svurit på att de röstat på honom).

Nu tror jag inte dessa felaktigheter skulle gjort någon större skillnad i slutresultatet, men att de potentiellt existerar är i sig rätt beklämmande. Det amerikanska valsystemet må vara uppfriskande gräsrotsnära, men det tycks som om hederligheten i rösträknande lämnar en del att önska..

Kan notera ett par saker kring Englands match ikväll, och tränaren Fabio Capello i synnerhet:

• Fabio Capello, som vägrat prata Engelska offentligt, hördes skrika ut direktiv till sina spelare på glasklar engelska under matchen.
• Han svarade även på intervjufrågor utan översättning av frågorna, dock på italienska via en översättare.

Det är nästan lite kul att se hur han satt sig i respekt både hos spelare och media: anledningen till att han undviker engelska offentligt är antagligen att han vill skapa lite distans och inte hamna i ett underläge gentemot media, och för första gången sedan jag flyttade till England så har jag sett journalister nästan bete sig som underdåniga småpojkar gentemot en person.
Man kan även notera att Capello satt sig i respekt bland spelarna, han har gjort det klart att han inte är en av dem, han är deras ledare, och det är hans regler som gäller. När han blev frågad av media vad som skulle hända om någon spelare bröt mot hans regler svarade han nästan med förvånad auktoritet “att varför skulle de göra det?”.

Jag tror Capello’s storhet inte bara ligger i hans taktiska kunnande, den största styrkan är antagligen hans psykologiska färdigheter: han har en auktoritet och förmåga att få folk dit han vill på ett sätt där de inte ens själva förstått vad som hänt. Med sådana förmågor är hans framgångar inte förvånande, en man som nästan kan hypnotisera de runtomkring honom till att dra åt samma håll och tro på deras gemensamma syfte är en mäktig man.

Vi får vara tacksamma att han inte är politiker.

Det finns många debattörer som förespråkar en interventionistisk utrikespolitik i neokonservativ anda. Argumenten är påfallande ofta snarlika de som annars brukar föras av socialister längre ut på vänsterflankerna, och de har en anledning: neokonservativa tror liksom socialister att de kan använda staten, gärna den stora staten för att uppnå sina moraliska mål (den växande statens påverkan på ekonomiska och individuella friheter både hemma och borta glöms oftast bort, eller rent av ignoreras av de neokonservativa).

Neokonservativa brukar dessutom stolt proklamera att de är för en “idealistisk utrikespolitik”, till skillnad från den klassiska realpolitiken vars Gudfader var Henry Kissinger. Men det finns goda grunder att påstå att en idealistisk utrikespolitik är dårskap av stora mått, nästan på samma skala som 1900-talets stora socialistiska statsbyggnadsförsök.

Hur kan jag påstå detta?
Jo, de neokonservativa följer nämligen formulär 1A i socialistisk kognitiv dissonans: de förespråkar en viss handlingslinjes rättfärdighet inom utrikespolitiken baserat på dess motiv snarare än utfall.
Jämför detta med t ex socialister som fortsätter att förespråka socialbidrag som medel mot fattigdom baserat på dess goda avsikter, trots att socialbidrag visat sig vara en fattigdomsfälla av sällan skådade proportioner.

För att parafrasera Milton Friedman: man kan beundra de neokonservativas idealism och mjuka hjärtan, men man kan även undra om deras hjärnor inte också är lite mjuka..

Att basera argumentation för ett visst handlande grundat på moraliska motiveringar, snarare än handlandets faktiska utfall i förhållande till de nämnda motiven är dårskap, har alltid varit dårskap, och kommer alltid att vara dårskap.

Huvudnyhet på Aftonbladet.se. Hur det står till med “intellgensen” och bildningsnivån på Aftonbladets redaktion är fortfarande en öppen fråga..

Hillary Clinton grinar igen, och igen, och igen. Det finns två troliga orsaker till att hon gör det: hon tror hon vinner röster på det, eller hon är så känslig så hon grinar stup i kvarten.

Med risk för att låta som en chauvinist, men om det är det senare, är hon i så fall verkligen lämpad att vara överbefälhavare för världens mäktigaste militär? En person som är så mentalt instabil så att hon grinar för minsta lilla småsak, gott som ont, kan hon verkligen förväntas ha is i magen och fatta de rätta besluten när det blåser hårt och snålt i en volatil och våldsam värld?

Det sista världen behöver är en labil känslomänniska med aktiveringskoderna till världens största kärnvapenarsenal..

Så lät Ron Paul för 20 år sedan.

För en man som påstås ha “stylat om sig för pengar för att han hört om storstadslibertarianer på internet” så låter budskapet och argumenten väldigt snarlika dagens budskap och argument. Enda märkbara skillnaden jag kan notera är mer hår, och mindre grått hår..

(Via Wolfenstein)

F ö kan man notera att en viss legendarisk president vid namn Ronald Reagan aktivt stödde Ron Paul’s kongresskampanjer (Ron Paul var dessutom en av endast fyra Republikanska kongressledamöter som öppet stödde Reagan innan han blev partiets kandidat för presidentposten). Reagan hade bl a följande att säga om Ron Paul’s “knasiga” och “verklighetsfrämmande” åsikter kring utrikespolitik:

Ron Paul is one of the outstanding leaders fighting for a stronger national defense. As a former Air Force officer, he knows well the needs of our armed forces, and he always puts them first. We need to keep him fighting for this country.

Superbowl på TV just nu. Kan bara notera att sporten verkar minst sagt rätt mesig:

• De stannar för att vila 30 sekunder efter ungefär fem sekunders spel. Hur jobbig kan en “sport” vara om man aldrig rör sig mer än fem sekunder i taget och vilar länge mellan?
• Fjantigt mycket skydd. Kom igen, finns det någon anledning för dem att springa omkring bättre bepansrade än pansarvagnarna i Irak, när t ex rugbyspelare nöjer sig med tandskydd i en sport som är minst lika hård och våldsam?

Fjollsport. Det är nästan så det är en sport jag hade kunnat förvänta mig utövas av fransmän..

Jag har åtskilliga gånger varit något kritisk till dagens valutasystem där pengar kan tryckas på begäran av centralbanker och banker kan tjäna storkovan på att i praktiken göra detsamma. De som förespråkat valutor uppbackade av något med ett faktiskt värde (t ex guld) har ofta setts som någon form av halvgalna haverister då folk fullständigt glömt bort 1900-talets många perioder av hyperinflation och finansiellt kaos.

Det kanske vore dags att lära sig något av historia? Dagens kreditkris har sin rot i just det faktum att pengar inte har något underliggande värde (utöver vad vi tror att de är värda), och det faktum att centralbanker kan pumpa ut hur mycket pengar de vill. Det är minst sagt tydligt om man ser till amerikanska Federal Reserves släpphänta monetära politik över en längre tid (och även andra centralbanker, omän kanske inte i lika stor omfattning):
Det faktum att räntor varit artificiellt låga, nya pengar pumpats ut i det monetära systemet som om ingen morgondag existerats samt att verklig inflation skickligt dolts av statliga institut har blåst upp en massiv kreditbubbla av en storlek vi antagligen inte sett på 20-30 år. Vad gör folk om deras pengar och skulder ständigt tappar i reellt värde, samtidigt som det är väldigt enkelt att låna nya? Just det, de lånar mer och mer tills musiken slutar spela och ett antal aktörer står där utan stolar.

Det ironiska i det hela är att det säkerligen är marknadsekonomin som kommer att få skulden för den pågående krisen, och en ny period av reglering kommer att svepa över oss, när problemets rot ligger just i klantig och inkompetent statlig intervention: Centralbankernas släpphänthet och deras förkärlek för att låta penningpressarna gå varma istället för att ha riktiga pengar med ett verkligt värde..

Dessutom kommer säkerligen “lösningen” centralbankerna vill använda att vara samma gamla recept: låga räntor där inflationen tillåts skena (Amerikanska Federal Reserves svar på krisen har redan visat att detta är deras absoluta preferens).
Resultatet kommer med stor sannoliket att vara lika förutsägbart: en mini-repris av 70-talet med hög inflation, höga energi- och råvarukostnader där människor med ansvarsfull ekonomi straffas samtidigt som de med stora faktiska tillgångar (fastigheter och andra “hårda” tillgångar) men minst lika stora skulder kommer att få se sina skulder i praktiken avskrivna medelst inflation (tänk 40-talisterna och hur de fick sina hem nästan gratis på sikt).
Något som ger detta scenario ytterligare vind i seglen är att 2008 förväntas bli första året då världens oljeproduktion börjar minska, samtidigt som efterfrågan på olja kommer att överstiga årsproduktionen - enter en potentiellt värre energikris än 70-talets inom den kommande 5-10 årsperioden.

Världens regeringar och centralbanker tycks inte ha lärt sig någonting de senaste 100 åren, av just den anledningen kommer vi även i fortsättningen att gå från ekonomisk kris till kris, där våra värdelösa skvalpvalutor blir ännu skvalpigare.
Den enda tröst vi kan finna i detta är att fria människor är uppfinningsrika: folk kommer att hitta vägar runt instabiliteten och osäkerheten, resa sig upp och damma av sig igen relativt snabbt.