Ministry of Truth

Noterar att Blogge utmanat ungefär halva bloggosfären inklusive undertecknad att skriva sju sanningar om sig själva. Eftersom det är en rätt händelsefattig Söndagkväll kan jag väl passa på och svara på utmaningen:

1. Jag är extremt principfast, ofta till dumhetens gräns. Att vara principfast har kostat mig både vänskaps- och kärleksrelationer, samt en hel del pengar i form av uteblivna inkomster och ökade kostnader. Bryter någon mitt förtroende, eller försöker missleda mig så existerar de knappt längre i min värld: flickvänner som ljuger om viktiga saker klipps av oresonligt, företag som inte uppfyller mina eller sina egna påstådda standarder för kundtjänst och kvalitét får aldrig mer se röken av mina slantar.

2. Jag vill alltid vinna och hatar att förlora. I min ungdom fick jag utlopp för min tävlingsinstinkt i form av fotboll på relativt hög nivå. Sedan jag slutat med det så uttrycker sig min tävlingsinstinkt på andra sätt: jag kan känna enorm (dold) irritation om jag inser att jag inte är den smartaste personen i rummet eller inte är den som tjänar mest i rummet av de jag umgås med för tillfället, inte för att jag missunnar dem något, utan för att jag själv inte lyckats pressa mig förbi deras nivå ännu. Min främsta motståndare är att slå mig själv, men andras framgång är en sporre. “Second best is the first loser”.

3. Jag har ett överdimensionerat, men ibland något bräckligt ego. Jag kämpar stundvis med att hålla min egen uppblåsta uppfattning om mig själv i schack för att den inte skall eskalera ut i fullskalig irriterande arrogans. Egot kan dock ha vissa bräckliga stunder där det kan få sig en törn om rätt svaghet bli belyst. Det brukar dock återhämta sig rätt snabbt (med tysta svordomar om att överkomma svagheten, se punkt 2).

4. Jag är en tvångsmässig perfektionist. Jag hatar mediokritet och finner allt utom perfekta resultat oacceptabla, både för mig själv och andra. Det har hänt att jag fastnat med att lösa något problem i fler timmar än vad som varit hälsosamt, eller att jag osat svavel över någon stackars ung kollega med bara något års erfarenhet för att de inte producerat resultat man kan förvänta sig av en erfaren gammal räv.

5. Jag är ett kontrollfreak. Jag vill ha stor kontroll över allt jag är inblandad i och kan ibland ha problem med att delegera om inte de i min omgivning över en längre tid “bevisat sin värdighet” för mig. Kontrollbehovet är inte bara professionellt: jag vill ha full kontroll och kunskap över allt jag företar mig, vilket bl a resulterat i att jag inte bara har en balansräkning över mitt företag, utan även över min privata ekonomi. Hänger ihop något med punkt 4.

6. Jag kan vara rätt folkilsk. Dels det där med mediokriteten, dels så får människors slöhet på tunnelbanor, gågator och i trafiken mig att se rött. Varav valet att bo i en tio miljoners stad verkar väldigt passande.. Jag gillar i slutändan att ha mitt eget utrymme och få spendera avsevärd tid för mig själv med jämna mellanrum. Folkilskheten yttrar sig även i ett relativt stort förakt mot irrationalitet, överdriven känslosamhet, offermentalitet, grupptänkande och annat flockbeteende.

7. Jag kan vara hämndlysten. Jag glömmer sällan oförrätter (se punkt 1), och kan vara beräknande hämndlysten och långsint, där jag avvaktar exakt rätt stund får att få ut min hämnd. Den perfekta hämnden är att åsamka känslomässigt lidande på ett sätt där offret inte ens vet vad som hände dem eller vad som orsakade det, vilket under gynnsamma förhållanden kan innebära att offret börjar känna egen skuld över vad som skett. Machiavelli was a sissy.

..börja mäta upp tvångströjor och psykoanalysera..

Jag skrev häromveckan hur brittiska regeringen föreslog en lag där folk automatiskt skulle bli organdonatorer vid sin död om de inte optat ut under sin levnadstid. Sky News (TV) visar nu en debatt där Labour-regeringen backar något och föreslår en “soft opt-out”, dvs du antas vara organdonator om du inte optat ut under din levnadstid OCH dina närstående inte har några invändningar.

Det låter i mina öron mycket rimligare: finns inget som pekar på vare sig ditt uttryckliga samtycke eller det motsatta bör “äganderätten” över din kropp falla i händerna på dina närstående, inte staten. Att du har sista ordet i vad som ska hända vid din död är självklart, men finns inget sådant ord bör närstående helt klart prioriteras över stat. Det uppdaterade förslaget känns överlag avsevärt mer rimligt ur ett liberalt perspektiv.

Notera vems ansikte som är “trea” i grafiken, jämfört med vem som verkligen är trea i siffrorna i nedre högra hörnet (den verkliga “trean” ser f ö ut att bli tvåa totalt i Nevada).

Så går det för folk som sticker upp och inte skriver på etablissemangets åsikter och agenda. Och Fox är inte ensamma om det.

(Återanvänd, men lämplig youtube video)

Signaturen “Mr Lovelace” skrev en läsvärd kommentar till ett tidigare inlägg:

Hmm, jag har last en hel del pa mises.org, och jag kan inte saga att jag kanner igen nagot om rasism dar. Mises var iaf for mig en av de stora inspirationerna som fick in mig pa liberalismens banor. For mig verkar det mest vara nagon slags akademisk penisjamforelse mellan olika institut,dar Norberg som bekant ar pa Catosidan.

Pinsamt pa samma satt som bokstavsvansterns inbordes utbrytningar skulle jag kalla det. Om inte annat blir iaf jag valdigt glad at att det finns relativt starka libertarianska stromningar i USA… vilken bokstavskombination de tillhor ar mindre intressant sa lange agendan ar ekonomisk och personlig frihet.

..jämförelsen med pinsamma inbördes utbrytargrupper kanske inte är helt orimlig..

The Times (pappersupplagan) rapporterar om hur en man vid kustbevakningen stängts av från sin tjänst. Anledningen är att han inte tog på sig sin säkerhetssele när han räddade en tonårstjej från en kollapsande klippa. Själv säger mannen att “han inte trodde det fanns tid att ta på sig säkerhetsselen”.

Alltså: en man vid kustbevakningen, vars främsta uppgift torde vara att rädda människor, stängs av för att han brutit mot arbetsmiljölagstiftningen. Att han samtidigt räddat ett liv som antagligen inte kunnat räddas om han börjat dra på sig skyddsutrustningen verkar inte spela någon roll. Snacka om helt urspårad lagstiftning.

Brittiska politiker tycks ha en väldigt vriden syn på vad det innebär och vad som är bästa sättet att släppa in privata aktörer på marknader som tidigare dominerats av staten. Southwarks kommun i sydöstra London står näst på tur: det rapporteras om att de just nu organiserar budgivningen för vilken aktör som ska få tillhandahålla el, värme, vatten och bredband till de områden som moderniseras runt Elephant & Castle.

Med andra ord fortsätter de en brittisk tradition av en hjärndöd variant av privatisering: dela ut monopol till privata aktörer. De har tidigare gjort det för tågtrafiken, där olika bolag har monopol på olika tåglinjer i landet. Nu är det dags för el, värme vatten i stadsdelar som rustas upp.

På vilket sätt uppnår man något överhuvudtaget om man delar ut monopol? Monopol är monopol är monopol, oavsett de är statliga eller privata. Är de privata men statligt skyddade så lyckas de dessutom kombinera de sämsta sidorna av båda varianterna.
Hur vore det om politikerna såg till att valfriheten ökade genom avreglering, istället för att dela ut monopol till sina vänner, bekanta och mutare? Eftersom mutor är ett välkänt knep för att få bygglov i Storbritannien, och i många fall ända sättet att få bygglov, kan man bara anta att en process som är värd avsevärt mycket mer pengar är rätt öppen för att pengar utbyts under bordet..

Grundbulten i libertariansk filosofi är att du äger din egen kropp. Det är, när allt kommer omkring en rätt grundläggande princip som de flesta tar som självklar, även de som inte ens kallar sig libertarianer eller liberaler.

Well, i Storbritannien är det snart svart på vitt: du äger inte din kropp. Labour föreslår nu att organ ska få tas från döda kroppar utan familjen eller den dödes medgivande.

Wille, anno 1998: Ute på krogar och nattklubbar Onsdag, Torsdag, Fredag, Lördag.

Wille, anno 2003: Ute på krogar och nattklubbar Fredag, Lördag.

Wille, anno 2008: Ute på krogar och nattklubbar en gång i månaden, högst. Gå till puben en gång i veckan känns ibland arbetsamt (försöker alltid locka vänner till puben runt hörnet i första hand). Spenderar helst minst två helger i månaden på att göra ingenting som inte involverar en fjärrkontroll.

Ser att Roland Poirier Martinsson skrivit om saker han “hört” i Texas om Ron Pauls påstådda tvivelaktiga åsikter och sympatier:

När han sedan upptäckte att det fanns en helt annan liberteriansk falang, på det som kallas internet, med pengar, cred och sånt, då stylade han om sig. Men det förflutna dröjer alltså kvar.

Jag misstänker att tio mandatperioders röstningshistoria i kongressen (sedan 1979) säger något helt annat - konsekvent röstande i enlighet med konstitutionen och libertarianska principer och avsevärt mer fritt från uppenbart flipfloppande och påverkan från lobbyister och särintressen än någon annan politiker i mannaminne (vilket talar emot en karaktär som “stylar om sig” för pengar). Man kan dessutom nämna att Ron Pauls son (som är runt 50) är döpt till “Rand” efter en viss ryskamerikansk författarinna, samt att Ron Paul vägrat delta i kongressens mycket lukrativa pensionssystem.

Ledsen, men den typen av fakta smäller avsevärt högre än hörsägen från socialkonservativa- och neokonservativa debattörer som avskyr allt vad libertarianism står för (Roland PM’s plötsliga omtanke för homosexuella är väldigt rörande..).

Mer bakgrund till hela New Republic historien finns att läsa hos Lew Rockwell samt Vägen Från Träldom, högst relevant läsning.