Ministry of Truth

Obama är “vänster”, jag är s k “nyliberal” om man nu ska tro på etiketteringar. Men när jag ser till vilka presidentkandidater som fortfarande är kvar i leken och har en realistisk chans att bli USA’s nästa president (där går Ron Paul bort), så ser Obama i mina ögon vassast ut. Ser man till hans främsta partikonkurrent, Hillary Clinton så går hon bort omedelbart, både på politisk åskådning och personlighet: hennes främsta principfasta ståndpunkt tycks vara att hon vill bli president.

Ser man till Republikanerna finns idag två trovärdiga kandidater kvar (religiösa stollen Huckabee har inte en snöbolls chans i helvetet): Romney och McCain.

Romney går rätt snabbt bort då han är en flipfloppare av rang utan någon större substans eller ideologisk ryggrad, han är helt enkelt Republikanernas Clinton: han säger vad han tror folk vill höra.

McCain har jag tidigare haft viss respekt för, men desto mer jag läser på om honom, desto snabbare faller den: McCain talar om sin “Straight Talk Express”, men ser man till ord mot handling så kan man säga att han “talks the talk, but doesn’t walk the walk”. På senare tid har han börjat försöka tilltala mer homofoba krafter. Utöver det har McCain ett i allra högsta grad ambivalent förhållande till yttrandefrihet och politiska friheter: hans förslag om bl a reformer i kampanjfinansiering går avsevärt längre än någon annans när det gäller att stänga ute röster som inte tillhör etablissemanget samt hindra vanligt folk från att stödja och uttrycka sig politiskt.
Dessutom har McCain visat sig vara synnerligen ekonomiskt inkompetent, då han stödde den tunggrodda Sarbane-Oxley lagstiftningen som gjort mer för att sänka Amerikansk konkurrenskraft än någon annan lag- eller skattebörda de senaste 30 åren. Slutligen så stöder McCain många av de polisstatstilltag som införts under de senaste åren.

McCain har med andra ord visat sig vara ytterst svag på sociala friheter, och han är även mer eller mindre inkompetent på det ekonomiska området med få undantag (hans motstånd mot “pork barrel spending” samt obalanserade budgetar är dessa undantag). Han har dessutom visat att han i allra högsta grad är en ortodox politiker: varje problem han ser vill han lösa med en ny lag, ny reglering eller nytt förbud. Straight Talk Express my ass! Mer traditionell politikerbroiler får man leta efter.

Jag håller med ungefär 2% av Barack Obamas ekonomiska politik, men i sammanhanget så är denna svaghet inte så stor när den ställs mot Republikanernas dito. Obama lär dock vara avsevärt mindre ambivalent när det gäller sociala friheter och lika rättigheter inför lagen än sina Republikanska konkurrenter.
När allt vägs samman, så blir slutsumman att Obamas sociala liberalism väger avsevärt tyngre än hans eventuella ekonomiska svagheter när de ställs mot de Republikanska kandidaterna svagheter och ytterst få styrkor. Obamas retorik och ungdomlighet i sammanhanget är även det en frisk fläkt: mer sammanhållning och lite mindre särintresse mot särintresse.

Dessutom kan Republikanska partiet som helhet behöva ett totalt break från makten för att reflektera över sitt totala misslyckande de senaste 10 åren (större ökning av federala utgifter än under Clinton åren), ett break som förhoppningsvis skulle kunna öppna för en återkomst för Reagan-andan.
I det sammanhanget kan man hoppas att Ron Paul kan ha spelat en liknande roll som partiets samvete som Barry Goldwater en gång i tiden gjorde för Reagan: Goldwater blev aldrig president, men hans principfasta ekonomiska liberalism (i ordets verkliga betydelse) väckte Republikanerna och öppnade fältet för Reagan 16 år senare.

Den franske skandalmäklaren Jerome Kerviel gjorde sina miljardförluster pga den ohållbara stressen av att arbeta över 30 timmar i veckan, sägs det. Ibland kunde han vara inne på jobbet så tidigt som nio på morgonen, och inte lämna kontoret förrän så sent som fem på kvällen!

..fragglar..

Storbritannien har reglerat och skattat bort en del av sin ekonomiska dynamik de senaste 10 åren, men kärnelementen av Thatcherårens kraftiga reformer finns kvar, och det märks: var tionde hushåll tjänar nu mer än £88000 om året (närmare 1,2 miljoner kronor) - fördelat på månadsbasis även om inkomsten bara dras in av en person (och därmed beskattas hårdare) är ca £4800 efter skatt, eller motsvarande ca 62000 kronor i månaden efter att skatter är betalade.

Storbritannien har med andra ord en välmående övre medelklass som inte bara är rik jämfört med andra länders medelklass: den växer även så det knakar. Det är frukterna av en långsiktig satsning på entreprenörskap (något som t o m Labour regeringen premierat i skattesystemet, där de sänkt kapitalbeskattning från nivåerna under de konservativas tid), relativt låga marginalskatter i ett Europeiskt perspektiv, låga skatter för låginkomsttagare och en dynamisk arbetsmarknad.

25 år sedan var Storbritannien “Europas sjuke man”, det känns avlägset nu..

FA Cupens magi i England är svår för utlänningar att förstå. Men idag var den inte svår att greppa:

Liverpool FC, den mest framgångsrika fotbollsklubben i Engelsk historia, ett lag fyllt av världsstjärnor, tog emot lilla amatörlaget Havant & Waterlooville FC på klassiska Anfield. Kontrasten kunde inte varit större: de flesta Liverpoolspelarna tjänar mer pengar på en vecka än Havant & Waterloovilles sopgubbar, byggarbetare och skolvaktmästare tjänar på ett par år. 123 placeringar i seriesystemet och fem divisioner skiljer klubbarna åt.

De glada amatörerna fick en chans som de bara kunnat tänka sig i sina vildaste pojkdrömmar, att för en dag spela mot de stora pojkarna. Och som de spelade: två gånger tog de ledningen i första halvlek, 0-1 samt 1-2, de hade dessutom starka bud på både ett tredje och fjärde mål. De sprang benen av sig, var disciplinerade och rullade emellanåt bollen mellan varandra på ett sätt som tvingade Liverpool att arbeta hårt och försvara med hela laget. “Sopgubben byts av av flyttgubben” sa kommentatorerna vid första bytet.
Sagan höll i 54 minuter, då Liverpool kvitterade, fem minuter senare kom 3-2, och matchen slutade till slut med en 5-2 seger för Liverpool. Men det förtar inte dagens magi: den fullsatta arenan (42566 betalande), både de tillresta bortafansen (6000 av dem), såväl som Liverpool fansen tog amatörerna till sina hjärtan och sjöng och hyllade dem långt efter att slutsignalen gått.

Amatörerna mötte storstjärnorna, och gav dem en god match och blodig näsa även om de inte fick sin knock-out. De stod upp i 90 minuter på ett sätt som många större lag inte klarat, och ett par av spelarna överglänste klart sina avsevärt bättre betalda motståndare. Det är svårt att inte bli lite rörd av en sådan saga, verkligheten överträffar återigen dikten.

(“Anfield salutes minnows”, “Have-a-go heroes Havant give Liverpool a fright”)

Från Sky’s avtalsvillkor för bredband (min fetning):

You may not use Sky Broadband and/or the Sky Network to send, receive, store, distribute, transmit, post, upload or download any materials or data which:

violates any Law;

is defamatory, offensive, abusive, indecent, obscene, or constitutes harassment;

is or may be harmful to minors;

promotes or encourages illegal or socially unacceptable or irresponsible behaviour;

..inget internetporr med andra ord. De kan inte ha många män bland sina internetkunder..

Var i sydöstra London idag och kollade in ett par lägenheter, det blev dock inte det bestående minnet: jag råkade nämligen springa in nästan mitt i ett “Black Supremacy” rally, där en man i 30-35 årsåldern med mikrofon stod och höll en mindre predikan om varför den afrikanska rasen är överlägsen och den vite mannen bör vara underställd. Han hade åtminstonne en mindre grupp unga män kring sig som verkade lagom medryckta.

Det behöver kanske inte nämnas att jag ökade min promenadtakt rätt väsentligt när jag försökte ta mig ut ur gruppen jag råkat knalla in i.. Mycket konstigt ska man se innan man hamnar under jord..

Jag postade videon ovanför för någon månad sedan, men med tanke på de senaste dagarnas allmänna panik och domedagsprofetior kan det vara värt att återigen påminna sig om hur moderna finansiella marknader fungerar..

I år är året då nationella ID kort kommer att börja införas i Storbritannien. Det kommer inte att vara obligatoriskt för britter förrän 2012, men för alla icke-britter kommer korten att börja införas redan i slutet på detta år, i första ledet är flyktingar och därefter “affärsmän och företagare”. Med andra ord kommer ID kortet att först bli ett tecken som skiljer utlänningar från britter. Personligen kan jag se fram emot att tvingas fixa ID kort någon gång framåt början på 2009.

Personligen kan jag inte komma på en enda fördel eller god anledning till nationella ID kort, utom möjligtvis att någon politiker kan sitta i en garderob någonstans och smårunka till fantasin över sin inbillade nya kontroll över pöbeln.

Själv kommer jag att vägra ansöka om något jävla ID kort - sanningen är nog att jag måste skaffa ett förr eller senare för att inte skaka galler eller få egendom konfiskerad, men fram tills det börjar bli tal om just det tänker jag göra allt jag kan (eller snarare: “inget alls” för att skaffa ett) för att det ska bli just “senare” och inte “förr”.

Financial Times rapporterar om hur brittiska folkets attityder blir alltmer liberala, en ny undersökning vissar bl a på följande utveckling i britternas attityd:

• 1987 ansåg 75% att homosexualitet var “omoraliskt”, siffran idag är 25%
• De flesta anser att jämställdhet är viktigt, men har samtidigt tröttnat på regleringar som syftar till att statligt och juridiskt styra jämställdhet.
• Andelen av befolkningen som anser att mer pengar bör satsas på bidrag och andra liknande insatser har sjunkit från 58% 1991, till 35% idag.
• Endast en tredjedel anser att inkomster bör omdistribueras för minskade inkomstklyftor, ned med nästan 50% sedan mitten på 90-talet.

Liberal förebildsfamilj?

I Fredags natt, hemvandrandes längst Hyde Park i något onyktert tillstånd kom jag av någon anledning att tänka på Familjen Addams: den minst sagt oortodoxa familjen som av sin omgivning ses med förskräckelse. Det intressanta är att familjen Addams egna familjemedlemmar tycker att omvärlden är minst lika konstiga som omvärldens uppfattning av dem är, men istället för att vara förskräckta så finner de en nästan barnslig entusiasm i att försöka tillmötesgå sin omgivnings “konstiga” sociala konventioner och lära sig mer om dem (oftast med begränsade resultat och grava missuppfattningar).

Jag vet inte, kanske var det fyllans töcken, men något slår mig i familjens Addams förhållningssätt till sin omvärld som väldigt liberalt: de tycker omgivningen är konstig och ytterst bisarr, men samtidigt så accepterar de sina grannar oförbehållslöst så länge som de inte inkräktar på familjens interna angelägenheter. I slutändan av både TV-serien och filmerna så var det oftast grannarna som betedde sig mer ohyfsat och intolerant än de totalt knepiga Addams-familjemedlemmarna.

Kanske är familjen Addams en god förebild för den liberala kärnfamiljen? Acceptera dina egna och dina grannar som de är och låt bli att försöka forma grannarna till karbonkopior på dig själv via en blandning av avund och förskräckelse inför olikheterna.