Ministry of Truth

Dagens stora nyhet i Storbritannien är att brittiska skattemyndigheten tappat bort ett antal CD skivor med upp till 25 miljoner individers identitets- och bankuppgifter. CD skivorna innehåller all information som krävs för att stjäla dessa människors identiter, ta lån i deras namn och länsa deras bankkonton. I princip alla i Storbritannien boende med barn under 16 år är drabbade.
Inkompetensen kring fallet är farsartad: CD skivorna, med okrypterad data har skickats via vanlig post mellan skattekontor inte mindre än tre gånger utan att de kommit fram. Skattemyndigheten har vetat detta under åtskilliga veckor, och finansministern i nästan en och en halv vecka. Först idag har uppgifterna kommit ut till allmänheten, och först senaste dagarna har polis kontaktats.

Regeringens- och skattemyndighetens agerande är inte bara oansvarigt och inkompetent, det är även rent av patetiskt: en lägre tjänsteman hos skattemyndigheten beskylls för misstaget. Hur det är möjligt att en lägre tjänsteman överhuvudtaget kan ha tillgång till en så omfattande mängd uppgifter kan man ju fråga sig. Även premiärministern slår ifrån sig och sa i parlamentet att “hade oppositionen haft makten hade skattemyndigheten haft mindre resurser”. “Och?” kan man ju fråga sig.

Detta är samma stat, och samma myndigheter som vill kontrollera och registrera varje liten del av människors liv. Det är samma stat, regering och myndigheter som vill att folk ska ha obligatoriska nationella ID kort med en mängd personlig information kopplad till dem.
En statsapparat som i princip ger bort uppgifter för 25 miljoner människor, större delen av befolkningen till identitetstjuvar och bedragare, kan en sådan statsapparat verkligen klara ansvaret av att hantera ännu mer personlig information på ett ansvarsfullt sätt?

Vad ska man säga om det här? En förtvivlad ung man försöker ta sitt liv medelst heroinöverdos, men hindras. Och åtalas som tack för narkotikabrott.

Samtidigt kan samhällets frälse, som är beroende av “rätt” rusmedel ta en liten spa-ledighet på skattebetalarnas bekostnad, med full sjuklön, på skattebetalarnas bekostnad. Inte nog med att frälset kan se fram emot det, de kan även se fram emot beröm och åter mer beröm, för att de är “starka” nog att erkänna att de har uselt ölsinne och tydligen kan drivas till missbruk av några mini-tragedier i överklassidyllen (för let’s face it: är du medelålders, är chanserna goda att dina föräldrar vare sig är unga eller har länge kvar att leva).

Sanningen med “kriget mot drogerna” är att det är mer ett krig mot människorna som brukar och missbrukar rusmedel som (de flesta) politiker och aristokrater själva inte brukar.
Vari ligger distinktionsskillnaden där en person är värd beröm för att erkänna ett missbruk, medan en annan oresonligt ska kastas i fängelse istället för att få samma stöd och vård som den förstnämnde?

I övrigt kan jag varmt rekommendera Blogge’s inlägg, som sätter huvudet på spiken kring drogpolitikens ständiga hyckleri.

Jag har haft en envis halsinfektion som varade från Juli till November, så jag har vistats den mesta av min fritid hemma och inte gjort så mycket. Min konvalecens har dock gett mig gåvan att se min hemstad med nya ögon.

London må vara dyrt, trångt, stökigt och smutsigt. Men när jag går den bekanta sträckan från Leicester Square till Oxford Street för att ta tunnelbanan hem på en sen lördagkväll är det svårt att inte slås av hur vacker staden är: folk av alla färger, former och trosbekännelser konvergerar till en plats. Folk med olika brytningar och dialekter sitter och glatt språkar med varandra, några är gamla vänner, många andra är nya bekantskaper. På tunnelbanan hem sitter en ortodox jude bredvid en muslimsk man  i traditionell beklädnad, ingen lyfter på ett ögonbryn, för det är inget konstigt, inte ens ovanligt.

Det är i allra högsta grad en stad där folk inte bor för att de måste, utan för att de valt det: de flesta jag möter på vägen hem, och även till vardags har sitt ursprung utanför London, och i de flesta fall utanför de brittiska öarna.
Det är en harmonisk, spontan mångfald som i sig blir ett vackert skådespel.

Det finns många hot och faror i vår nutid, framförallt riktade mot en sårbar och lättillgänglig stad som London. Men att gå och vistas i det folkmyller som är London en lördagkväll öppnar perspektiv, det ger hopp inför framtiden. Jag är inte svensk, inte finsk, inte engelsk, jag är, om jag tvingas klä på mig en etikett, liksom miljoner andra människor först och främst en stolt Londonbo. Det här är min stad, och dess folk utstrålar en behärskad stolthet och framtidstro som man bara kan hoppas smittas av på resten av världen.

Hört på bensinstationen klockan 00:15 (i behärskad ton):

Are you the gentleman who just tried to run me over?

Inte “idiot” eller “moron”, utan “gentleman”.

Jag är just nu i något av en bloggsvacka, i alla fall när det gäller den politiska biten. Mitt bloggande började en gång i tiden (ca 3 år sedan) ur en ilska och besvikelse med hur politiken såg ut samt hur den politiska processen fungerade, känslan jag hade var att politiken och byråkratin var ett aktivt hinder i min strävan att skapa min egen lycka.
Över tid så förändrades ilskan till ett ideologiskt navelskådande av mina egna uppfattningar och antaganden.

Mina tre år av bloggande har råkat sammanfalla med den kanske enskilt största förändringen i mitt eget liv och livskvalitét: under samma period har jag gått från att oroa mig över hur jag ska betala nästa hyra, till att oroa mig över hur jag ska få bästa avkastning på mina tillgångar och samtidigt skydda mig från börskrascher och inflation. Med andra ord från den fattiges vardagsproblem till den övre medelklassens lyxproblem.
Med andra ord har mitt liv blivit rätt bra, rent av rätt bekvämt. Denna bekvämlighet har förändrat mina prioriteter och tagit det mesta av udden av den ilska jag tidigare bar omkring på: där jag tidigare blev Kalle Anka-arg på det mesta som var anti-frihetligt, så blir jag numer sällan ens irriterad.
Min energi är mer fokuserad på att även fortsättningsvis arbeta på att förbättra mitt eget liv,”the world is my oyster”: jag ser möjligheter istället för hinder, och små förändringar på olika lokala platser berör mig inte mycket. Förändras omständigheterna kraftigt till det negativa så är det bara att flytta.

Jag minns inte vem som sa det, men det ligger onekligen något i uttrycket “villaägare gör sällan revolution”. Nu äger jag visserligen ingen villa, men andemeningen stämmer in: jag är för bekväm och fokuserad på mitt eget nuförtiden för att orka bry mig alltför mycket om vad ett gäng värdelösa politiker och byråkrater hittar på, i en globaliserad och digitaliserad värld är deras tid över ändå.

Jag har kritiserat SAS några gånger i bloggen. Idag vill jag istället ge lite beröm:
Igårkväll skulle jag flyga hem till London efter ett par dagar i Sverige och var rätt tidig till Arlanda. När jag satt vid gate:n hörde jag gate personalen tala om att flighten innan, som också skulle till London saknade en massa passagerare. Eftersom jag reste lätt och hade alla mina prylar i handbagaget gick jag fram och frågade om jag kunde byta flight till den tidigare, eftersom jag bara hade handbagage, och trots att jag bara hade en enkel ekonomibiljett så kollade herrn vid gaten bara upp min bokning, mitt pass och gav mig en sittplats på den tidigare flighten.

Inga konstigheter, inga förfrågningar om extra betalt, bara att knalla på planet när jag intygat att jag inte hade något incheckat bagage. Nettoresultatet blev att jag var hemma ca 2 timmar tidigare (mitt egentliga plan var försenat med 45 minuter) och kunde avnjuta en stor del av Fredagkvällen hemma, istället för sitta och vänta på plan, för att sedan komma hem och bara rasa direkt ned i sängen.

Stort plus i kanten för SAS och SAS gate-personal vid flighten från Arlanda till Heathrow som avgick 18:40 igår, Fredag. Om den kundvården och flexibiliteten kunde smittas av till andra områden inom SAS, så kanske hoppet ännu inte är ute..

“I have a million ideas, the country can’t afford them all”.
- Hillary Clinton

..ingenstans ska man få vara ifred: Train passengers face routine airline-style bag checks and body searches as part of a new counter-terror crackdown announced by Gordon Brown.

Det är ju praktiskt, lamslå en kollektivtrafik som redan är halvt lamslagen och paralyserad. Blir det verklighet kommer nog den brittiska ekonomin att gå åt skogen snabbare än du kan säga “hej”..

Tolstoy’s Krig och Fred är ca 1500 sidor. Sagan om Ringen trilogin är ca 1200 sidor lång.

Tolley’s Yellow Tax Handbook, som är den brittiska skattelagstiftningen återgiven i bokform är ca 10000 sidor lång. Det är dessutom en ökning i omfång med ca 40% från 2001 års upplaga.

Det är en obscenitet. Höga skatter är inte det enda problemet för en ekonomi, regleringar är det också, liksom omfång och komplexitet av regleringar och skatteregler.

Personligen (och via företaget) betalar jag ca £2000 om året (ca 27000 kronor) för revisor och skatteråd, och det är för ett litet företag, vars verksamhet och upplägg är standardmässigt, enkelt och rättfram efter standardmall 1A. Utan revisor och juridiska råd vore jag helt rökt och vilsen i pannkakan. Jag kan bara börja tänka på vilken börda regleringarna är för större och växande företag..

Tänk om politiker istället för att bara stifta lagar även kunde fundera på att avskaffa gamla, förlegade lagar? Det vore inte en dum idé om första året av varje mandatperiod kunde tillängnas endast till att avskaffa gamla lagar.

Den vänstra delen av bloggosfären är i uppror över att den spanske kungen haft magen att be deras fixstjärna och Jesus Hugo Chavez “hålla käften”, efter att Chavez försökt avbryta den spanske premiärministern och vänsterpolitikern försvarat sin konservative företrädare som demokratiskt tillsatt och en legitim representant för det spanska folket.

Många vänstermänniskor är snabba att ta till tillmälen som “feodal kvarleva” och “odemokratiskt tillsatt” bland annat om den spanske kungen. Det stämmer kanske till viss del, men de glömmer att den nuvarande kungen tillsattes efter den spanske diktatorn Francos död, och redan två dagar efter sitt tillträde startade processen att demokratisera Spanien och avveckla militärdiktaturen.

Man kan med andra ord dra slutsatsen att trots att spaniens kung är just kung och en “feodal kvarleva”, så är hans demokratiska meriter avsevärt starkare än Hugo Chavez. Att ärva totalitär makt men omgående avveckla sin egen makt och stärka demokratiska institutioner är en avsevärt större demokratisk merit än att vinna riggade val, förttrycka oppositionen och centralisera allt mer makt till en person i en hastig marsch mot en totalitär stat.

Men som vanligt tycks extremvänstern titta åt andra hållet och acceptera vilka övergrepp som helst om en politisk ledare ger dem en avlägsen förhoppning om att uppnå den omöjliga socialistiska utopin.