När Fan blir gammal.. november 17, 2007
Posted by Wille in Personligt, Psykologi & Mänskligt Beteende.trackback
Jag är just nu i något av en bloggsvacka, i alla fall när det gäller den politiska biten. Mitt bloggande började en gång i tiden (ca 3 år sedan) ur en ilska och besvikelse med hur politiken såg ut samt hur den politiska processen fungerade, känslan jag hade var att politiken och byråkratin var ett aktivt hinder i min strävan att skapa min egen lycka.
Över tid så förändrades ilskan till ett ideologiskt navelskådande av mina egna uppfattningar och antaganden.
Mina tre år av bloggande har råkat sammanfalla med den kanske enskilt största förändringen i mitt eget liv och livskvalitét: under samma period har jag gått från att oroa mig över hur jag ska betala nästa hyra, till att oroa mig över hur jag ska få bästa avkastning på mina tillgångar och samtidigt skydda mig från börskrascher och inflation. Med andra ord från den fattiges vardagsproblem till den övre medelklassens lyxproblem.
Med andra ord har mitt liv blivit rätt bra, rent av rätt bekvämt. Denna bekvämlighet har förändrat mina prioriteter och tagit det mesta av udden av den ilska jag tidigare bar omkring på: där jag tidigare blev Kalle Anka-arg på det mesta som var anti-frihetligt, så blir jag numer sällan ens irriterad.
Min energi är mer fokuserad på att även fortsättningsvis arbeta på att förbättra mitt eget liv,”the world is my oyster”: jag ser möjligheter istället för hinder, och små förändringar på olika lokala platser berör mig inte mycket. Förändras omständigheterna kraftigt till det negativa så är det bara att flytta.
Jag minns inte vem som sa det, men det ligger onekligen något i uttrycket “villaägare gör sällan revolution”. Nu äger jag visserligen ingen villa, men andemeningen stämmer in: jag är för bekväm och fokuserad på mitt eget nuförtiden för att orka bry mig alltför mycket om vad ett gäng värdelösa politiker och byråkrater hittar på, i en globaliserad och digitaliserad värld är deras tid över ändå.
Om det ändå vore så att tiden var ute för värdelösa politiker och byråkrater…
För övrigt har det alltid varit en av liberalismen avgörande svagheter länge varit att dess anhängare faktisk söker en mening i eget arbete och egna prestationer medan socialisterna söker detsamma i andras. Det är helt enkelt lättare att förbli arg om man förväntar sig att andra ska fixa det som är otillfredsställande i det egna livet. En vänster-Wille hade suttit i Östergötland och muttrat över att ingen IT-kapitalist gav honom fast jobb med hög lön och sju veckors semester.
Även den sansades åsikter är av intresse
Jag har väl kommit fram till lite grann av samma slutsats. Det bästa sättet för mig att karva ut så mycket frihet som möjligt i den här världen är inte att kriga för politiska förändringar utan att skaffa mig själv en massa pengar. Då kan jag leva på det sätt jag önskar utan att hindras av statens kvävande ryggsäck. Rent mentalt så kräver det också att jag i hög grad accepterar att världen inte är perfekt och att samhället utsätter mig för en stor oförrätt som inskränker min frihet.
Därmed inte sagt att jag saknar idealism. Jag har väldigt starka åsikter om hur jag vill att samhället skall se ut, och jag är villig att jobba för dem. Men jag är oftast inte så arg.