Ministry of Truth

Det är intressant, men bekymmrande att se hur den politiska sfären reagerar varje gång finansiella marknader rör sig uppåt eller nedåt i något hastigare rörelser:

• Går det uppåt, då ska “övervinster” beskattas (I USA och Storbritannien har det i år gapats om att s k “Private Equity” ska beskattas hårdare, eftersom ägarna gjort stora vinster, något jag nämnt tidigare).
• Går det nedåt, då ska syndabockar hittas och ställas inför rätta, samt tumskruvarna vad gäller regleringar dras åt hårdare (något som kan ses i t ex USA med deras drakoniska “Sarbanes-Oxley” lagstiftning, som gjort väldigt lite för att komma åt bedrägerier, men väldigt mycket för att minska USA’s ekonomiska konkurrenskraft).

Vad det gäller det senare så är det än mer ironiskt, om man ser till de praktiska konsekvenserna: ökad reglering leder till lägre konkurrens och högre inträdesbarriärer för nya aktörer. Samtidigt tenderar nationalstater att subventionera och rädda existerande större aktörer när de hamnar i trubbel. Dvs staten hyter lite med näven för att publiken ska se, men i slutändan så belönar de inkompetens och bedrägerier genom att rädda aktörer och begränsa deras konkurrens.

Vore det inte bättre om staten bara höll näsan ur blöt och lät marknaden straffa de aktörer som är bedrägliga eller bara inkompetenta? Marknaden tenderar att straffa avsevärt hårdare än statliga aktörer,  och med större precision (oskyldiga aktörer kommer inte i kläm). Inkompetenta och bedrägliga aktörer förtjänar att gå i konkurs och försvinna, men det verkar som om våra kära nationalstater inte är riktigt bekväma med den tanken..