Ministry of Truth

PC Jersild har skrivit en krönika i DN om skatter.

Vad han riktigt vill är svårt att utläsa, men det verkar som han vill ha tillbaka toppnivåerna i svenska skatter till 85%, istället för nuvarande 57%. Han baserar detta på “etiska grunder”, med högtravande argumentation som i princip säger att människors arbete tillhör staten, inte människorna själva, därmed bör folk vara glada över det lilla de får behålla efter att skattmasen tagit sitt.

Från början hade jag tänkt lustmörda Jersilds enfaldiga krönika. Men jag orkar helt enkelt inte. Jag har hört att det är ohyfsat att peka på när gamla skröpliga gubbar börjar bli snurriga och virriga.

Kommer från och med imorgon att befinna mig på resande fot till och från, vilket innebär att det kan vara si och så med postningsfrekvensen fram till helgen. Det innebär även att moderering av nytillkomna bloggkommentatorer kan ta lite längre än vanligt.

Detta kommer f ö att vara ett återkommande inslag över kommande tidsperiod pga jobb, men jag hoppas att till nästa vecka ha plockat upp ett bra 3G mobilt bredbands abonnemang som kan täcka mig denna period.

Svenska ekonomijournalister måste vara de mest inkompetenta av sitt slag på denna jord. I princip varje artikel som skrivs så lyckas någon blanda ihop begrepp som lön, inkomst, förmögenhet, omsättning eller vinst.

Nu senast är det “lön” och “inkomst” som verkar vara det kluriga: “Här är snittlönen 120000 kronor i månaden!” ropar rubriken, angående några grannskap i västlondon (f ö på gångavstånd från där jag bor). Tydligen är det ett gäng utländska miljardärer som drar upp “snittlönerna”. Det är sant att det finns många miljardärer i trakterna, t ex kalls gatan Kensington Palace Gardens i folkmun för “Billionaires Row”. Men, det är ytterst tveksamt om dessa miljardärer tar ut pengar som lön, det är nog mer sannolikt att de tar dessa pengar som aktieutdelningar och kapitalvinster (vilket brukar vara det vanliga om man äger företag). Det är t o m så att de “mindre rika” rika människorna, som t ex finansfolk oftast inte har så särdeles imponerande löner, utan får ut det mesta i form av bonusar och provisioner.

Slutligen är det värt att notera att i en stadsdel med kanske 100 000 innevånare, så dras inkomstgenomsnittet rätt snabbt upp, om ett par snubbar drar in pengar i hundratals miljoner eller möjligtvis miljarder kronor: Det räcker med en person med miljardinkomst för att snittet ska vara 10 000 för hela befolkningen!

Artikeln lämnar en hel del att önska, eftersom den på sedvanligt sätt är rätt intetsägande utöver den sensationella rubriken. F ö kan man notera att 120000 kronor i månaden kanske inte räcker så långt för någon med två barn, om även den minsta av trerumslägenheter kostar närmare 10 miljoner kronor… Höga inkomster må vara imponerande, men de måste sättas i relation till levnadsomkostnaderna i området, och de är sannerligen inte låga.

Ytterligare ett inlägg relaterat till svensk politik, men det känns relevant med tanke på alliansregeringens feghet: ett annat generalfel regeringen gjort är att verkar vilja göra lite i taget.

Människor är generellt sett obekväma med förändring, det finns t o m forskning som påvisar att människor främst är obekväma med förändringen som koncept, inte själva graden av förändring. Detta medför att det är antalet förändringstillfällen som gör människor obekväma, inte förändringarna själva.
I politiska termer innebär detta att nytillträda politiker bör göra majoriteten av sina förändringar så snabbt som möjligt efter sitt tillträde, så att folk hinner vänja sig med den nya ordningen till nästa val. I praktiken innebär detta att man skjuter över “obehagsfaktorn” till oppositionen: har folk haft tid att vänja sig med relativt stora förändringar, och kanske t o m njuta av frukterna av denne förändring, så blir det lagom till nästa val oppositionen som är “obehaglig”, eftersom de vill förändra en massa saker som den sittande regeringen gjort.

Såvida inte alliansregeringen är nöjda med några små, ytliga förändringar i välfärdsstaten, för att därefter bara sitta passivt vid köttgrytorna, så begår de i dagsläget politiskt självmord: små, små ständiga förändringar, hur små de än är gör folk obekväma. Är förändringarna små, men ofta förekommande inför nästa val kommer folk att längta tillbaka till stabiliteten av långsam, Socialdemokratisk stagnation, för där vet folk i alla fall vad de får.

Kulturrevolution har ett inlägg om hur alliansregeringen börjar tappa sina marktrupper: den är inte särskilt hatad, men inte heller älskad. Bara grå och färglös.

Personligen är jag rätt chockad över alliansregeringens passivitet och i vissa fall undfallenhet. Alliansen skulle rätt enkelt kunna göra ett antal saker som vore populära hos liberaler och konservativa (samt kanske även vissa socialister), utan att de för den delen skulle riskera att bli beskyllda för något “nyliberalt systemskifte:

• Rensa upp på allvar i myndighetsdjungeln: det finns mängder av totalt meningslösa myndigheter. När Riksdagen inte ens längre klarar av att räkna dem borde något göras! De har inget annat syfte än att agera avlastningsplats för politiska vänner som vill ha välbetalda reträttplatser. Antalet myndigheter med överlappande ansvarsområden, eller helt obegripliga och meningslösa ansvarsområden är otaliga. Hur svårt vore det att helt enkelt rensa bort ett par hundra av dagens myndigheter?
• Gör allvar av att avpolitisera utnämningspolitiken: Dra upp och lagstifta (ja, i detta fall kan jag köpa det) om tydliga riktlinjer för hur viktiga poster inom offentlig förvaltning ska tillsättas där kompetens och inte politisk färg premieras.
• Strömlinjeforma byråktarin: Knappast speciellt kontroversiellt att få effektivare offentlig förvaltning, och få mer för pengarna?
• Börja beskära och avskaffa de mest absurda av bidrag till olika intressegrupper: Att attackera presstödet vore nog rätt impopulärt i media, men att se över bidrag och subventioner som ges till de mest absurda av intressegrupper och syften borde ses över.

Detta är bara några enkla idéer som var de första som dök upp i mitt huvud. Jag har svårt att se hur någon skulle kunna attackera ovanstående grepp på ett intellektuellt hederligt sätt. De skulle säkerligen attackeras ändå, bara för kritikens skull, men alliansen måste inse att de inte kan vinna över alla: kritikerna kommer att kritisera varje steg alliansen tar, och tar alliansen inga steg, så kommer den att kritiseras för att sakna handlingskraft och riktning.

“Knocked Up”
Var ikväll och kollade på “Knocked Up”, som är gjord av samma gäng som gjorde “40 Year Old Virgin”. Filmen är hysteriskt rolig, men samtidigt något allvarligare i tonen än “40 Year Old Virgin”, blev själv något överraskad att filmen inte hade mer “slapstick” tendenser än det lilla som fanns där.. En sak jag framförallt gillade var hur filmen belyste de konfliktytor i vardagen som uppstår i förhållanden mellan män och kvinnor, samt de orealistiska förväntningar män och kvinnor ofta har på varandra (kanske framförallt de orealistiska förväntningar kvinnor har på män). Huvudpersonens systers äktenskap är i sig ett intressant fall om hur två personer som egentligen borde vara rätt lyckliga tillsammans driver förhållandet till bristningsgränsen och varandra till vansinne för att de är blinda för varandras skillnader och saknar förståelse för det som händer utanför deras egen uppfattningsvärld.
(Angående orealistiska förväntningar: typexemplet är hur kvinnor förväntar sig att män ska spendera all sin tid och energi med dem och familjen, annars “älskar inte” mannen sin fru och familj. Inget kunde vara mer fel, det är dock så att män, liksom sannolikt även kvinnor, ibland behöver lite eget utrymme och tid).

“Conversations With Other Women”
Conversations with Other Women är en rätt kort film (84 minuter) som just kommit ut på DVD, med Aaron Eckhart och Helena Bonham Carter i huvudrollerna. Det lustiga med filmen är att filmen i princip inte har några andra skådespelare, de två tar upp all filmtid (en annan lustig detalj är att filmen visas i två parallella fönster, för att visa mannens och kvinnans perspektiv för sig). Filmen handlar kortfattat om två tillsynes främlingar som möts på ett bröllop, börjar flirta och avslutar natten på kvinnans hotellrum. Under filmens gång får man dock reda på att de två delar någon form av gemensamt förflutet, och kanske har en del oavslutat mellan sig.
Vem som helst som någon gång haft ett förhållande som betytt mycket för dem och format dem, men som sett förhållandet sluta på ett mindre hälsosamt sätt eller på mindre goda termer borde kunna identifiera sig med rollfigurerna, antingen genom att själva ha upplevt samma situation, eller någonsin funderat över det.
Jag blir sällan blödig över filmer, men filmen är en av få filmer jag sett som fortfarande berört mig 24 timmar efter att jag sett den..

(YouTube video)

..söta katter. Som många kanske redan vet så är jag en kattmänniska, de har helt enkelt mer karaktär och personlighet än hundar: hundar är fjäskiga, medan katter ger dig bara uppmärksamhet om du förtjänat det (eller om du har mat och de är riktigt hungriga..)..

En sak jag finner smått förvånande är att väldigt få människor reagerat överdrivet negativt över den globala bostadsbubbla som nu ser ut att spricka. Visst, folk klagar på bostadspriser och boendekostnader, ett fåtal är skeptiska till prisernas beständighet, men skillnaden i attityd är diametralt motsatt mot när IT-bubblan sprack runt 2000-2001:

När IT- och Internet bubblan sprack fick entreprenörer och riskkapitalister löpa gatlopp i media och för allmänheten, hatet och hånfullheten mot folk som i de flesta fall bara haft en mindre genomtänkt affärsidé visste inga gränser. Jag ser inga liknande tendenser i den allmänna debatten när det gäller bostads- och kreditbubblan.
Trots detta så är en bostads- och kreditbubbla som spricker potentiellt avsevärt mycket värre jämfört med vad t ex en IT-bubbla av samma omfattning är: Under IT-bubblans år så gjordes stora investeringar i teknologi som ökade människors och företags produktivitet. En del investeringar gick åt skogen, vissa fick inte den avkastning man hoppats, andra fick lysande avkastning men kanske lite senare än förväntat.
Poängen är trots allt att den skapar- och entreprenörsanda som uppvisades kring IT-yrans år i slutändan, trots den kortsiktiga smällen visat sig ge massiva förbättringar i människors produktivitet och levnadsstandard på längre sikt.

Är det någon som ser några liknande positiva effekter i kölvattnet av en sprickande bubbla som kretsat kring icke-produktiva områden av ekonomi, som t ex existerande mark och byggnader av olika storlekar och former? Nej, tror inte det.

Så var är hånet och föraktet denna gång? Det borde vara mer förtjänt i det senare fallet än i det tidigare, med tanke på konsekvenserna. Antagligen kommer det inte att komma i någon större grad. Småaktiga jantemänniskor tycker nog trots allt att det är roligare att håna folk som faktiskt försökt skapa något, än att kanske erkänna att de själva i många fall blivit meddragna i en dumdristig yra där de trodde de skulle kunna tjäna gratis pengar i all evighet på att bara äga taket över deras huvuden och marken under deras fötter.

Det är intressant, men bekymmrande att se hur den politiska sfären reagerar varje gång finansiella marknader rör sig uppåt eller nedåt i något hastigare rörelser:

• Går det uppåt, då ska “övervinster” beskattas (I USA och Storbritannien har det i år gapats om att s k “Private Equity” ska beskattas hårdare, eftersom ägarna gjort stora vinster, något jag nämnt tidigare).
• Går det nedåt, då ska syndabockar hittas och ställas inför rätta, samt tumskruvarna vad gäller regleringar dras åt hårdare (något som kan ses i t ex USA med deras drakoniska “Sarbanes-Oxley” lagstiftning, som gjort väldigt lite för att komma åt bedrägerier, men väldigt mycket för att minska USA’s ekonomiska konkurrenskraft).

Vad det gäller det senare så är det än mer ironiskt, om man ser till de praktiska konsekvenserna: ökad reglering leder till lägre konkurrens och högre inträdesbarriärer för nya aktörer. Samtidigt tenderar nationalstater att subventionera och rädda existerande större aktörer när de hamnar i trubbel. Dvs staten hyter lite med näven för att publiken ska se, men i slutändan så belönar de inkompetens och bedrägerier genom att rädda aktörer och begränsa deras konkurrens.

Vore det inte bättre om staten bara höll näsan ur blöt och lät marknaden straffa de aktörer som är bedrägliga eller bara inkompetenta? Marknaden tenderar att straffa avsevärt hårdare än statliga aktörer,  och med större precision (oskyldiga aktörer kommer inte i kläm). Inkompetenta och bedrägliga aktörer förtjänar att gå i konkurs och försvinna, men det verkar som om våra kära nationalstater inte är riktigt bekväma med den tanken..

Vad var det jag sa?

..mycket ekonomi nu, men det händer mycket intressant just nu..

• Jag förutspådde tidigare i år att ökning på Londons bostadsmarknad var ohållbar: nu faller bostadspriserna i London för första gången på åratal (genomsnittshemmet föll från £400000 till £394000 under Juli).
• Jag sa häromdagen att det är idiotiskt att försöka förutspå framtiden baserat på historisk statistik: nu avslöjas att många Hedge Fonder som handlade på datormodeller baserade på historisk statistik förlorat stora pengar när “händelser som bara ska kunna hända en gång per 10000 år hände tre dagar i rad” (hint: pratar man om frekvenser om en gång per 10000 år, så är “statistiken” och siffran säkerligen tagen på måfå från en plats där solen inte skiner..).
• Jag sa häromdagen att senaste veckornas ras berodde delvis på hedge fonder som investerat i “subprime” på lånta pengar, och tvingats sälja av för att täcka lån och investeringar som dragits tillbaka, vilket lett till en ond, nedåtgående spiral även för andra fonder. Time Magazine har en analys som kommer till samma slutsatser.

Det är egentligen ingen bedrift att ha kommit till någon ovanstående slutsatser, däremot är det en bedrift att behålla sin mentala hälsa om de inte slår in snabbt: vad gäller t ex mina slutsatser om bostadsmarknaden har jag vidhållit dem under nästan 1,5 år. I våras började jag bli extremt oroad om jag kanske haft fel och “missat tåget” när bostadspriserna ständigt steg. Jag lyckades dock tack och lov fånga mitt förnuft i den elfte timmen..

(mer om allt under länken ovan)