Besatthetens anatomi juli 27, 2007
Posted by Wille in Psykologi & Mänskligt Beteende.trackback
De flesta känner säkerligen någon som varit ohälsosamt besatt av ett ex, kanske inte till graden av “stalker:skap”, men till graden där de varit oförmögna att känslomässigt gå vidare och träffa andra på ett vettigt sätt.
Jag har goda vänner som är och varit i det skicket, och jag har själv en gång för länge sedan haft samma problem.
Anledningen till en viss grad av “besatthet” med ett ex är dock oftast lika enkel som logiskt. Fråga er följande fråga: av de fall av “besatthet” ni sett eller varit med om, hur många gånger har det hänt när det handlat om ett förhållande som tagit slut efter flera år, då rutin och vardag krupit in i bilden? Jämför det med antalet gånger det hänt när ett förhållande tagit slut på ett relativt tidigt stadium, där folk fortfarande varit i kåt, nyfiken och “vi kan prata om allt”-stadiet.
Min gissning är att en överväldigande majoritet av alla fall är av den senare varianten.
Förklaringen till att folk blir mer eller mindre besatta i den situationen är rätt enkel: den besatte har varit mitt uppe i en hormonstorm, personen har varit “hög” på förälskelsekänslan, något som sedan av en eller annan anledning hastigt och överraskande ryckts ifrån den besatte.
Personen ifråga hamnar helt enkelt i ett tillstånd då denne undermedvetet associerar ett visst psykologiskt och fysiologiskt lyckorus- och tillstånd med en viss person, därav besattheten. Eftersom ruset aldrig fått någon chans att mogna och klinga av på naturlig väg, har personen aldrig fått möjligheten att disassociera ruset från en given person.
Situationen är med andra ord antagligen inte helt olik en gravt beroende heroinist som plötsligt blir tvungen att sluta “cold turkey”, med enda skillnaden att i detta fall är det en viss person som är “heroinet”, och eftersvettningarna antagligen kan vara långt mycket mer långdragna.
För den besatte är problemet med andra ord inte frågan om att denne endast någonsin skulle kunna bli lycklig med objektet för sin besatthet.
Problemet är snarare en alltför djupt sittande psykologisk association mellan en viss person och ett visst psykologiskt och fysiologiskt tillstånd. Hade förhållandet fått löpa sin naturliga gång, ända till vardagens rutin, så hade situationen sannolikt varit en helt annan.
Det är nästan aldrig lätt att bryta upp ur ett förhållande, men konstigt nog tycks de flesta som bryter upp efter tre år ha en förmåga att hantera uppbrottet avsevärt bättre än de som gör det efter ett år..
Kommentarer»
No comments yet — be the first.