Månggifte, homoäktenskap, staten och kyrkan mars 25, 2007
Posted by Wille in Etik & Moral, Ideologi.trackback
Noterar att Niklas Frykman skrivit ett inlägg om varför månggifte är fel som ett ett slags svar på bl a några kommentarer från mig angående detta inlägg. Alltid uppfriskande när politiker med mer ”mainstream” åsikter vågar ta i kontroversiella filosofiskt intressanta frågor, även om de i praktiken kan tyckas långsökta i dagens samhällsklimat.
För att ge lite bakgrund: min grundåsikt är att staten helt bör dra sig ur att definiera och reglera äktenskap samt vad äktenskap är, konsekvensen av detta vore naturligtvis att månggifte, homoäktenskap och en rad andra konstellationer vore möjliga.
Krasst och kallt betraktat är ett äktenskap i praktiken inte mycket mer än ett juridiskt bindande avtal mellan två personer, vilket bekräftas via en ceremoni med religiösa undertoner (bröllopet). I dagens samhälle är det juridiska avtalet i sig av en standardnatur, helt givet från staten med få möjligheter för individerna som ingår avtalet att själva definiera innehållet (äktenskapsförord är möjligt, men erkänns inte juridiskt av många länder). Detta innebär även att staten har monopol på att definiera vilka personer som får ingå äktenskap, samt hur konstellationerna får se ut.
Skulle staten dra sig ur äktenskapsfrågan helt, skulle det stå folk fritt att skriva sina egna ”äktenskapsavtal”, samt religiösa samfund att bestämma vilka typer av avtal och konstellationer de skulle genomföra bekräftelseceremonier för. Det innebär mycket riktigt att t ex katolska kyrkan skulle kunna vägra att viga homosexuella par, men de skulle inte kunna hindra paret från att gå till ett annat samfund för att utföra ceremonin.
Men, för att bemöta frågan om månggifte.
Möjligheten till månggifte och dess utformning i praktiken kräver en mängd förutsättningar:
- Avtalsparterna måste vara myndiga att ingå avtalet. Säger sig självt.
- Precis som med andra avtal måste avtalet ske frivilligt. Tvångsgifte är precis lika illegitimt som ett affärsavtal framttvingat under pistolhot.
- Avtal måste vara kompatibla. Om person A är gift med person B och vill gifta sig med ytterligare en person C, så måste person A’s avtal med B tillåta att A ingår avtal med C, samt att avtalet med C inte inkräktar på de rättigheter och klausuler som B har med A. Detta är framförallt relevant gällande uppdelning av egendom (om A och B’s avtal säger att all A’s egendom även är B’s, så kan inte A ge C någon som helst rätt till sin egendom utan B’s godkännande och motsvarande avtal mellan B och C). Denna punkt är lika självklar som med affärsavtal, där en part är fri att avtala med tredje parter, så länge som andra parten inte drabbas negativt av dessa avtal.
- Fri testamentering måste vara möjlig. En person måste ha möjligheten att fritt få testamentera sin egen egendom efter eget huvud, utan tvingande lagar om egendomens fördelning till efterlevande. Detta följer som en naturlig följd av möjligheten till föregående punkt samt full avtalsfrihet.
För att direkt bemöta Frykmans frågor:
Ska den första partnern ha större arvsrätt än de senare? Eller måste alla gifta sig med alla samtidigt? Möjligheterna och därmed de civilrättsliga problemen är till synes outsinliga.
Korrekt. Men liknande problematik uppstår idag när folk gifter om sig, skaffar nya barn och har barn i tidigare äktenskap. Lösningen är fri testamentsrätt, samt att den döde personens avtal med alla parter denne varit gift med är kompatibla med varandra ur egendomssynpunkt.
Om jag redan är gift med en person och vill gifta mig med en till, måste den första personen då samtycka till det andra äktenskapet?
Ja, om det nya avtalet inkräktar på den första personens avtal måste den första personen samtycka och vara del av avtalet. Inkräktar det inte så behövs vare sig samtycke eller den första personen vara del av avtalet. Vill en part uttryckligen förhindra månggifte så bör äktenskapsavtalet ha ”exklusivitets klausuler” (vilket möjligen vore mer juridiskt potenta även mot gammaldags otrohet än dagens äktenskapslagstiftning där det är en icke-händelse).
Frykmans slutliga invändning är att månggifte lätt kan missbrukas för att förtrycka kvinnor och att månggifte i praktiken inte existerat i fria länder. Det sista är korrekt (om man bortser från USA), men det krävs bara en sak för att förhindra att möjligheten till månggifte används för att tvinga och förtrycka kvinnor: att avtalsfriheten, samt avtals legitimitet i sig skyddas och tas på allvar. Inga avtal ingångna under tvång ska eller kan tas på allvar eller anses legitima.
Frykmans sista invändningar är legitima, men skyddet från dessa eventualiteter har mindre att göra med polygamins juridiska möjlighet, och mer att göra med en kraftfullt skyddad avtalsfrihet, något som bekant är ett problem i Sverige med tanke på prejudikaten som facken skapat på området (eller mer nära till hands: utländska tvångsgiften som svenska staten gladeligen erkänner som legitima).
[...] Länk [...]