Ministry of Truth

Så har Bertil Torekull, i ett inlägg på DN Debatt sällat sig till sällskapet av journalistiska stofiler som skakar av rädsla för att deras privilegier och makt är hotad av yttrandefrihet och fri debatt på Internet.

Torekull gör en del insinuanta jämförelser mellan Bildts bloggande och den alltmer totalitäre Hugo Chaves veckovisa TV-tal i Stats TV. Denna jämförelse är knappast äpplen och päron, snarare mer av natt och dag.
Bildt kommunicerar direkt med vanligt folk, låter dem kommentera på vad han sagt och besvarar vad media säger på ett icke-tillrättalagt sätt. Han begår kardinalsynden att faktiskt kommunicera direkt med väljare istället för att låta talskrivare och media filtrera vad han kommer att säga och hur det kommer att framställas.
Att jämföra detta med en de facto diktators veckovisa propagandatal i statlig TV är minst sagt missvisande. Bildt använder en egen privat blogg, Chavez använder ett statligt mediamonopol för sina egna syften. Bildt kan granskas av media och folk kan t o m kritisera honom på hans egen blogg, Chavez har järnkoll på vad som får komma ut i det offentliga samtalet och låser in folk som har alltför besvärliga åsikter.

Nej, det hela grundar sig i att Torekull är rädd för att hans makt urholkas när han inte ensam längre kan presentera vad “sanningen” är, utan när folk har flertalet källor att ta hänsyn till.
Dessutom omyndigförklarar han folk i allmänhet: han verkar tro att folk inte förstår att Bildt talar i egen sak på sin egen blogg.
Snarare är det ju så att Bildt tar en stor risk: att tala naket och otillrättalagt på en blogg innebär för en offentlig person att minsta snedsteg eller förhastade kommentar kan komma att blåsas upp utan återvändo.
Bildts bloggande är knappast ett propagandistiskt knep, snarare ett avvägt risktagande för att komma närmare sina väljare och ge sin version av händelseförlopp.

Det är uppfriskande att en ledande politiker bloggar, det gör dem mer trovärdiga och mänskliga. Personligen tycker jag alla politiker borde blogga så man visste var de stod, och man kunde bilda sig en uppfattning om deras person och intellekt, samt direkt kunna kritisera dem. Så länge som politiker inte använder statsmedia eller lagar och regleringar för att ge uttryck för personliga åsikter och tankar ser jag inget problem. Politiker med större fotavtryck i verkligheten och mer interaktion med “vanligt folk” kan bara vara en bra sak.

Att Torekull och hans kollegor är rädda för att politiker talar utan att journalister får bestämma vad som ska komma igenom och hur det ska framställas är bara en reflektion av dem själva: de är rädda för att deras egen makt och privilegier urholkas.
Deras åsikt tycks vara att yttrandefriheten bör begränsas till att bara gälla journalister, eftersom allt annat minskar deras makt.